Osteopati - 150 år av historik

Osteopatins historia

Osteopatin är unik, och har en 150-årig historia att falla tillbaka på. De flesta läkekonsters historia går tillbaka ända till tiden före Kristus och upprepar sig hela tiden. Gamla behandlingsmetoder förkastas och ersätts med nya, många av de nya behandlingsmetoderna förkastas och ersätts på nytt av de gamla. Rötterna till flera av dessa läkekonster är dunkla och mystiska och vi kan idag inte alltid förstå hur grunderna till dem en gång i tiden har uppkommit.

Inom osteopatin har vi däremot möjlighet att följa utvecklingen från en enda man; Andrew Tayler Still, född den 6.e augusti 1828 i Lee County, Virginia.

Andrew var det tredje barnet till pastor Abram Still och hans fru Martha. Flera barn följde. Det var en stor familj och man levde under knappa förhållanden. Andrew´s far arbetade huvudsakligen som präst, men också som fysiker, bonde och vagnmakare. Troligtvis var vagnmakeriet någonting han hade plockat upp längs vägen. Det var en användbar talang i nybyggarkretsar och kunde inbringade lite pengar till familjen. Dessutom arbetade han som s.k. medicinsk missionär.
Olyckligtvis var läkekonsten för 100 - 150 år sedan inget som gav nybyggarläkarna några pengar. Det var något man gjorde av medlidande och i gengäld kunde man få sina grannars aktning. Grannarna kanske idkade byteshandel med matvaror som skinka och liknande saker i utbyte mot den medicinska hjälpen, men det fanns inte mycket pengar att tjäna på att hjälpa sjuka.


Familjen Still flyttade till New Market, Tennessee 1834 när Andrew var sex år gammal. Där fick han sin första skolutbildning. Man kan läsa i hans biografi att han tyckte att hans lärare vara en tyrann - något han aldrig glömde. Det fanns inga allmänna skolor. Man betalade för privilegiet att bli förolämpad av någon av dessa lärare, vilka hade en ställning i samhället som gjorde dom relativt oantastbara. Det var troligtvis oftast bara en person i ett litet samhälle som hade kvalifikationerna att vara lärare, så även om föräldrarna inte gillade den hårda behandlingen, som deras barn utsattes för, klagade de aldrig eftersom de då skulle stå utan lärare till sina barn. När sen Andrews grundade sin egen institution och själv började undervisa var hans attityd helt olik dåtidens andra lärare.

1837 flyttade familjen ut till Missouri.

Andrew skriver om den storslagenhet de upplevde då de kom fram till Mississippi för att korsa den. De hade aldrig sett något så stort som denna flod och de hade heller aldrig sett en ångbåt tidigare. De förundrade sig över ångmaskinen och den stora båten som tog dem över floden med deras vagn, deras oxe, hästar och boskap. Det var något han kom att minnas hela sitt liv. Han tyckte att ångmaskinen var det mest fantastiska han någonsin hade sett.
När de kom fram, upptäckte de att Missouri var westerns utmark. Där fanns få städer, lite pengar och inga skolor. Livet var hårt och ämnat huvudsakligen för överlevare. Detta var nybyggarland.


Människor drog sig fram med nöd och näppe. Det huvudsakliga arbetet för alla i familjen var att få fram mat. Utbildning, när det väl kom på tal, skedde gradvis, bit för bit, vilket passade Andrew. Han tog sina levnadsvillkor som en utmaning. Han älskade att jaga så därför föll det på hans lott att bli den som försåg familjen med kött.
Han spenderade många timmar ute i skogarna med att jaga och observera naturen och förundrade sig över de djur han flådde. Ekorrar, kaniner men även större djur som rådjur - när jakten varit lyckad. Dessutom fanns det gott om rovdjur runt omkring i dessa trakter, bl.a. pantrar vilka fortfarande strövade fritt omkring. Han berättade också att ormarna var så tjocka att man inte kunde gå utan en kraftig käpp. Man slog i gräset framför sig p.g.a. skallerormarna. Käpparna användes även till att döda ormarna med när man träffade på dem, och denna vana att alltid ha en käpp med sig som skydd var något han bar med sig hela livet, och man kan se dem på alla bilder av honom.

1840 Flytt till Norra delen av Missouri

1840, tre år senare, flyttade pastor Abram Still med familj till norra delen av Missouri.
Anledningen var att Abram var en ivrig anhängare till slaveriets avskaffande. Han trodde inte på att hålla slavar och var väldigt rättfram på den punkten och då Missouri var en slavstat var han inte speciellt populär bland sina församlingsbor.


1840 kom familjen Still till Kansas för att ta hand om Shawneeindianerna och för att arbeta som präst i Baldwindistriktet. Vid den här tiden var Andrew Still tonåring och han började assistera sin far vid dennes sjukbesök bland Shawneeindianerna, en process som kallades ”Reading medicin”, vilket var termen för en praktiserande lärling på den tiden.

Man bör vara uppmärksam på att väldigt få Amerikanska läkare gick i medicinsk skola. Det fanns inga riktiga läkarskolor väster om Appalachibergen, utan sådana fanns bara på östkusten i de stora städerna.
Få läkare i Amerika hade gått i en riktig medicinsk skola. De flesta av dem läste medicin eller arbetade som praktikant hos en äldre verksam läkare då detta var vedertaget och helt legalt.
Efter en period som praktikant kunde de sen få en licens från staten eller territoriet i vilken de skulle praktisera. Det fanns inget sådant som statligt licentierade skolor på den tiden. Man var helt enkelt tvungen att själv övertyga myndigheterna om att man hade fått en riktig träning, varefter man fick hänga ut sin läkarskylt.

1846 Giftermål och Uppfinningar

1846, vid 18 års ålder, gifte sig Andrew med Mary M. Vaughn. Han kände sig väldigt stolt över sin nya rang här i livet och han tog sin ställning på allvar och försökte verkligen bli en stöttepelare i samhället. Han var accepterad av sina grannar som läkare, bonde och familjefar. Vid denna tid visade Andrew Still också sina stora mekaniska anlag och började använda dessa runtomkring i de dagliga hushållssysslorna och i sitt arbete ute på fälten.

Andrew Still beskrev sig själv som en lat man som trodde på att om maskinerna kunde göra mer kunde han göra mindre. Han mindes de långa timmarna han tillbringade med att kärna smör som liten. Det var ett hårt arbete som tog lång tid och som oftast föll på de yngsta i familjen när alla de övriga höll på med tyngre arbete. Andrew som aldrig gillade att kärna smör som barn, uppfann, som vuxen, en smörkärna som använde sig av paddelskopor istället för en kärnstav. Idag säljs det inga smörkärnare längre men Andrew´s skopdesign är fortfarande en av de bästa.

Han gjorde också förändringar till maskiner som drogs av hästar. Ett arbete han hatade var att raka hö, så han uppfann en maskin som fångade upp höet när det skördades så att det ramlade in i en vagga. Höet transporterades vidare och man kunde sen dra i en spak och ut föll en bunt med hö. Så istället för att behöva raka det för hand, fångade maskinen upp höet och lämnade det i buntar vilket sedan var lätt att binda ihop, eftersom man på den tiden inte hade någon maskin som gjorde höbalar. Han tog inte patent på någon av sina uppfinningar så de kopierades vida omkring. Hans idéer snappades upp av andra som insåg deras värde och som förbättrade designen och senare själva tog patent på hans idéer. Andrew brydde sig inte. Han sa att han drog nytta av erfarenheten och andra drog nytta ekonomiskt, och han tyckte det var ett bra byte.

Han fängslades av ångmaskiner och andra mekaniska uppfinningar. När man läser hans skrifter, upptäcker man att han hela tiden drar paralleller mellan den mänskliga kroppen och speciellt ångmaskinen vilken var en av den tidens högre teknologiska uppfinningar.

1847-1865 Tragedi, Giftermål och Krig

Året efter sitt giftermål, 1847, donerade Andrew Still och hans bröder ett stycke land för uppförandet av ”Baker University” i Baldwin, Kansas. Han köpte en ångmaskin och med hjälp av sina bröder och andra stadsbor, sågade han timmer till universitetets första administrativa byggnad. Andrew gillade sin position som stöttepelare i samhället. Han var politiskt aktiv och var liksom sin far motståndare till slaveriet, och han ville se sin delstat Kansas utvecklas och växa upp till något fint.

1859 drabbades Andrew Still och hans familj av en tragedi i och med hans hustrus död.
Eftersom han hade små barn gifte han om sig mindre än ett år senare med en ny kvinna - fröken Mary E. Turner som blev hans andra fru. Hon stannade hos honom så länge hon levde och hjälpte och stöttade honom de perioder då han tvivlade på sig själv och sin förmåga. Vid dessa tillfällen fanns hon alltid där och uppmuntrade honom att gå vidare, även då de befann sig i ekonomisk kris, vilket de ofta gjorde på senare år. Tyvärr hade han inte mycket tid till att slå sig till ro med sin nya fru, för året därpå bröt inbördeskriget ut.


1855 eller 1856 blev Andrew Still, som var politiskt aktiv, invald i Kansas Fria stats lagstiftande församling. Vid denna tid var Kansas delat av ett sorts förstadium till inbördeskrig, och man hade valt in representanter till två olika lagstiftande statsförsamlingar eller territoriella församlingar. Den ena sidan var för slaveriet och den andre sidan var emot.

Andrew Still valdes av sitt religiösa samfund för att representera det i den fria statens lagstiftande församling. Eftersom han varit politiskt aktiv och hade varit en folkets missionär liksom sin far, så föll det sig naturligt att han värvades till de enade styrkorna där han tjänstgjorde i Kansas 18;e regemente som kapten och stridande officer. Han tjänstgjorde en period som kavalleriofficer, och när den gruppen (som mestadels bestod av frivilliga) hemförlovades ca två år senare, tog han åter värvning, denna gången som fältkirurg. Han hade möjlighet att praktisera i armén, och han tjänstgjorde också som stridande officer i inbördeskriget.

Det är intressant att se hans kirurgiska utrustning från inbördeskriget. Den finns utställd på ”Smithsonian Institute” på medicinska museet i Washington. Kommer ni dit någon gång så gå och titta på Dr. Still´s medicinska utrustning, och ni kommer att få se vilka klumpiga medicinska och kirurgiska instrument han var tvungen att arbeta med under inbördeskriget.

Det var under denna period som ”fältskär” som Andrew på allvar började ifrågasätta delar av den tidens medicinska utövande. Lägerlivet var trångt och hygienen var bristfällig eller saknades helt, och detta ledde ofta till massepidemier av dysenteri och andra infektionssjukdomar. Tusentals dog redan i lägren och kom aldrig så långt som till slagfälten. Man har räknat ut att det dog lika många soldater av infektionssjukdomar och lägerepidemier som det gjorde på slagfälten.
Kriget slutade 1865, och Andrew hemförlovades. Likt de flesta män av hans generation, återvände han hem och försökte pussla ihop bitarna av sitt liv och gå vidare.
Läs mer  

1864 Återigen en tragedi

Återigen drabbades Still av en personlig tragedi vilket förändrade honom för all framtid. Denna tragedi resulterade indirekt i utvecklandet av Osteopatin. Sommaren 1864 svepte en epidemi av spinal meningit genom Kansas och mellanvästern och tre av Andrew´s barn blev smittade och dog. Två av dem var barn från hans första äktenskap, och ett var ett adopterat barn. Andrew gjorde allt han kunde och han kallade även in sina medicine kollegor. Och även de gjorde vad de kunde men trots det dog barnen. Hans kollegor upplyste honom om att ”vi gjorde allt som stod i vår makt” och ”anklaga inte dig själv”. Andrew anklagade inte heller sig själv så mycket som han anklagade den dåvarande traditionella medicinen.

Någonting gick sönder inom honom.

När han upptäckte den dåvarande medicinens otillräcklighet gentemot sjukdomar, blev denna obestämda oro för medicin som han hade haft redan under kriget en brännande fråga. Han var fast besluten att han skulle försöka förstå den mänskliga kroppen och skälen till dess sjukdomar och förfall.

Kanske var Andrew Still ett gensvar på de universella grubblerier som pågick bland de stora medicinska tänkarna i Europa under samma tid, för detta var exakt samma tid som Pasteur och Lock påbörjade sina arbeten, Virchow hade redan lagt fram sina teorier om cellulär patologi. En mängd upptäckter började välla fram på den Europeiska kontinenten, men Andrew, ute på Kansas prärie, visste inte ens att Pasteur existerade. Han var fullständigt avskuren från de medicinska trenderna som höll på att ta form i Europa vid denna tiden. Han hade ingen möjlighet att ta del av experternas upptäckter, medan han försökte fastställa sina egna mål.

Under nästan tio års tid behandlade Andrew Still sina patienter på det gamla sättet, dvs. det ortodoxa sättet enligt den tiden, samtidigt som han bokstavligt talat plundrade indianernas gravar på nätterna. Shawneeindianernas reservat låg inte långt från Baldwin och han gick dit på nätterna och öppnade gravarna för att kunna få anatomiska övningsobjekt. Några av liken var nyligen döda och begravda men de flesta var benrester, så han spenderade mycket tid med att studera skelettens delar och började så smått kunna sätta ihop några pusselbitar i detta den mänskliga anatomins och fysiologins gigantiska pussel.

Han lusläste anatomiska och fysiologiska textböcker. De anatomiska kunskaperna var hyfsat bra på den tiden medan de fysiologiska kunskaperna var desto mer knapphändiga. Han försökte relatera vad han såg hos människokroppens struktur med dess funktion och det anatomiska fysiologiska närmandet som vi accepterar som en del av den osteopatiska utbildningen. Andrew´s medfödda känsla för mekanik hjälpte honom på vägen och han började se vilken enorm självläkande maskin kroppen är. Med sin böjelse för maskiner var det naturligt för honom att också se på människan som en maskin.

22:e juni 1874 - Uppenbarelsen

Andrew Still tyckte om ensamheten och han red ofta ut på Kansas prärie för att få vara i avskildhet. Tidigt en morgon, den 22:e juni 1874, ensam med sig själv, föll plötsligt alla pusselbitarna på plats. Man kan nästan säga att det var som en religiös uppenbarelse eller vision. Plötsligt såg han hur alla de bitar han under drygt åtta år hade försökt lägga ihop passade. Han såg hur strukturen bestämde funktionen och hur en störning i funktionen ledde till sjukdom.

Andrew återvände och började experimentera med sin nya idé på sina patienter. Patienterna på den tiden ifrågasatte inte vad en doktor gjorde så till en början pratade han inte så mycket om sin nya idé. Men han upptäckte att patienterna började bli bättre. Han blandade sin nya form av terapi och sitt nya sätt att tänka med den gamla ”black bag medicine approach”, som han ursprungligen hade lärt sig. Still motsatte sig användandet av droger och gjorde ingen hemlighet av det. Det han speciellt motsatte sig var det omänskliga och ologiska användandet av de massiva doser med läkemedel som var brukligt på den tiden. Han var övertygad om att droger orsakade mer skada än nytta och han behövde dem inte med sin nya behandlingsmetod. När Still talade om droger syftade han inte på de farmaceutiska medel som finns idag, utan han talade om de grova mediciner man använde på hans tid.

Andrew Still återskapade den urgamla konsten med manipulation och han upptäckte hur patienterna därigenom blev bättre. Notera att manipulation inte är något som osteopatin ensam gör några anspråk på. Manipulation kan spåras tillbaka till åtminstone tiden för Hippocrates och troligtvis ännu tidigare. Den var mer eller mindre känd som en folklig bot bland kelterna och fortfarande finns det en sorts familjetradition i England som kallas ”lightening bone setting” vilket går tillbaka till den keltiska eran, och som ursprungligen var en rå form av manipulation. Den är inte officiellt godkänd, men den har förts vidare från far till son och existerar än i dag, och ute på den engelska landsbygden går människorna fortfarande till s.k. ”kotknackare”.

Man vet att runt Borneo och Indonesien används också en form av manipulation. Kineserna använde, om man läser deras skrifter, manipulation för tusentals år sedan. Men Andrew visste inget om detta. Han försökte återskapa något som hade testats noga gång på gång, men som inte var en del av det ortodoxa medicinska utövandet i vår kultur på den tiden. Han, kan man säga, tog itu med att återskapa många av dessa tekniker av vilka några utfördes nästan identiskt med dem som Hippocrates hade använt ca 2250 år tidigare.

All denna av honom återupptäckta information ville han dela med sig till sina medicinska kollegor, men de bara skrattade åt honom - då.

De makthavande på Baker Universitet i Baldwin, Kansas, den institution han bokstavligt talat hade hjälpt till att bygga med sina egna händer, nekade honom tillträde för att hålla lektioner om sina nya idéer. Samhället i Baldwin ändrade radikalt åsikt vad det gällde den man som hade varit deras gode vän och granne. Man ansåg att han hade blivit galen och undvek honom. Man undvek honom i allt. Prästerna höll predikningar från predikstolen om vilka demoner som hade besatt den gode Dr. Still. Hans position i samhället och hans praktik föll en kort tid i glömska. Han befann sig på gränsen till att bli utfattig. Han hade inga pengar och inga patienter. Han pratade med sin fru om det, och de beslöt att försöka finna ett mer öppet och positivt samhälle.

Genom att stegvis spåra de samhällen som han mindes att han som barn hade bott i och vilka han trodde sig kunna tycka om att leva i, lämnade han Kansas och kom till Missouri. Detta skedde 1875. I Missouri provade de flera samhällen. Macon hade han redan bott i som ung. Han tyckte om den lilla staden och återvände dit. Det dröjde inte länge förrän han blev utkastad av Macons läkarkår, som också hetsade upp allmänheten mot honom. Han for vidare upp till Schuyler, stannade en tid, men kastades ut även där. Han bosatte sig en tid i Hannibal och dess grannskap men han blev ett sånt hot mot läkarkåren där, att han arresterades och dömdes för att bedriva läkarvård utan licens. Han frikändes dock eftersom han faktiskt hade en licens som M. D. registrerad i Macon kommun. Men om och om igen detta mönster från det medicinska etablissemanget med förföljelse och avvisande av hans metoder och hans sätt att tänka.

1885 Kirksville

Kirksville var den första stad som inte kastade ut honom. Kirksville tolererade honom även om han i början inte var populär. Under tio år reste han omkring och behandlade patienter med Kirksville som bas. Vi har nu kommit fram till år 1885. Han reste till södra delen av Missouri, fortsatte till Hannibal - Quincy, hyrde rum på hotellen där han behandlade patienter. Han tillbringade flera dagar på varje ställe, varefter han för en tid återvände till Kirksville, där hans familj nu bodde i ett litet hus på vad som numera är ”Osteopathy Street”.

Efter ca tio år av detta kringflackande sätt att behandla, där många sjuka patienter fick hjälp och där många fall som på den tiden ansågs omöjliga blev bättre, började hans rykte att växa. Vart han än kom fick han bara mer och mer patienter. Men till slut ansåg han sig vara för gammal för detta kringflackande liv. När han gjorde sitt första framträdande 1874 var han 46 år gammal och nu hade han hunnit bli drygt 56 år, vilket får anses som ganska gammalt på den tiden. Han stannade i Kirksville och patienterna fick komma till honom. Och de kom. De kom lastade på vagnar och i vissa fall t.o.m. med tåg. Han var fortfarande överhopad med arbete. Han började lära upp sina fyra söner så de skulle kunna stödja honom i hans arbete. Helt enkelt för att kunna hjälpa fler patienter. Det var omöjligt för honom att ta hand om alla hjälpsökande ensam. Kirksville hade blivit ett Mecka för de sjuka och de kom från hela landet. Hans rykte hade spridits även utanför den lokala omgivningen.

Som en parentes kan nämnas att biblioteket i Kirksville inte är en allmän institution, utan en privat satsning som ursprungligen grundades genom donationer från besökande patienter som ofta stannade i Kirksville i veckor eller månader eftersom behandlingen av infektionssjukdomar utan antibiotika var lång och tidskrävande. Andrew Still behandlade dessa patienter med kirurgisk drainage och manipulation och de kunde vara tvungna att stanna lång tid. Detta skapade ett behov av rekreation och Andrew Still´s första patienter donerade ursprungligen böckerna till biblioteket i Kirksville.

Andrew Still´s arbete i Kirksville gjorde att staden fick en plats på kartan. Många människor som hade blivit hjälpta, eller hade haft familjemedlemmar som blivit hjälpta, ville lära sig detta nya sätt att behandla. Vid denna tid hade behandlingen ännu inte fått något namn. Han hade aldrig brytt sig om att sätta ett namn på det han gjorde. Det hade aldrig fallit honom in att det kunde finnas människor som ville lära sig hans nya metod eller att han skulle undervisa.

Efter Andrews död

Det skedde många förändringar även efter Andrew Still´s död. Flexner´s rapport, publicerad och utgiven 1909, hade blivit försenad i sitt genomförande av Första Världskriget. Då kriget var slut 1918 - 1919, försökte regeringen på allvar att driva igenom rekommendationerna från Flexner´s utredning. Många av de osteopatiska skolorna var tvungna att slå igen då de inte höll den standard som var fastställd i och med denna utredning. Som jämförelse kan tilläggas att ca hälften av de medicinska fakulteterna i landet också fick stänga. Bokstavligt talat stängdes över hälften av alla medicinska skolor i Amerika, allopatiska och osteopatiska sammantaget. Händelsen orsakade en storm inom den medicinska yrkeskåren.

Delar av Flexner´s utredning poängterade att om man ville ha en medicinsk skola av högsta klass, var man tvungen att använda sig av den Materia Medica som var känd i den tidens medicinska skolor. Osteopaterna kompromissade med detta under 20-talet och det pågick en häftig debatt inom ”the American Osteopathic Association” om huruvida man skulle bli en särskild skola med begränsat utövande som t. ex. chiropraktorerna, eller om man skulle fortsätta fullt ut och bli läkare med oinskränkta befogenheter som man hade varit från början. Beslutet togs att fortsätta att bli läkare med oinskränkta befogenheter vilket medförde att en utbildning kallad ”Komperativ Therapeutics” infördes på Dr Still´s institution. Men Materia Medica lärdes aldrig ut på denna skola, eftersom man efter den nya kursen i Komerpativa Therapeutics, började lära ut farmakologi enligt nya moderna rön. Officiellt hölls därför aldrig någon kurs i Materia Medica.

Under 30- och början av 40-talet började det byggas sjukhus över hela Amerika. Osteopaterna undveks av sina medicinska kollegor och man fick inte använda de traditionella sjukhusen. ”The American Medical Association” kungjorde att Osteopater var en ockult sekt och framhöll det som illegalt eller oetiskt för sina medlemmar att konsultera en osteopat. ”The American Medical Association” som är en politisk sammanslutning och inte en utbildningsgrupp som ”The American Ostopathy Association”, upprätthöll lag och ordning bland sina medlemmar genom att slänga ut dem som inte höll med. Den som inte var medlem av sin hemkommuns medicinska samfund fick inte arbeta på sjukhus och man förlorade många olika rättigheter som ett medlemskap inom A.M.A. innebar. Det var en mäktig klubb. De ville inte ens diskutera patientfall. Om en osteopat t.ex. ville hänvisa en patient till en allopatisk kirurg, var han tvungen att säga till patienten ”Jag skulle vilja att du går och får en tid hos Dr X. Säg inte att jag har skickat dig.” Allopatiska läkare pratade inte ens med osteopater per telefon. De ville inte kännas vid att de existerade, även om det var för patientens bästa.

Osteopati - då och nu

Idag är det inte längre oetiskt för en allopatisk läkare att rådgöra eller samarbeta med en osteopatisk läkare, men denna ändring kom inte till stånd förrän i mitten på 50-talet. Osteopaterna fick bygga sina egna sjukhus - ofta till enorma finansiella uppoffringar från de som var inblandade. Om de behövde en plats för att behandla svårare fall, var de tvungna att ordna detta på egen hand fast det fanns tomma sängplatser på det kommunala sjukhuset längre neråt gatan. Man använde sig av stora hem och herrgårdar och många pensionat byggdes om till osteopatiska sjukhus. Dessa sjukhus grundades oftast av osteopatiska kirurger som behövde en plats för att utföra sina behandlingar. Osteopaterna har byggt ett nätverk av sådana här sjukhus vilka gradvis har vuxit sig fler och fler och blivit större och större institutioner med upp till 200, 300, 400 sängplatser. Under 30- och 40-talet fick osteopater inte tillträde till institutioner som var finansierade med skattemedel. Till slut, på 50- och 60-talet, lyckades man få en ändring till stånd så att alla som var licensierad läkare/osteopat hade rätt att bli medlem i läkarkollegiet.

Ett försök att slå samman läkare och osteopater skedde i flera delstater men det var bara i Kalifornien som detta lyckades. Under denna process förlorade osteopaterna en av sina skolor. Den är nu ”Irvine Medical School” en del av universitetet i Kalifornien. I och med sammanslagningen tappade osteopaterna sin största och rikaste provins vad gällde antalet osteopatiska medlemmar, av vilka de flesta tog en värdelös examen i M.D. som bara var giltig i Kalifornien. Det var ett hårt slag för osteopatin, och det var det värsta en hel generation D.O. någonsin hade sett. Det befarades att händelsen skulle komma att skapa en snöbollseffekt där delstat för delstat skulle följa efter. Många av delstaterna gjorde stort väsen som om de skulle gå under allihop, men så skedde aldrig. I själva verket var det det bästa som någonsin kunde hänt. Det sammansvetsade osteopaterna på ett sätt som de inte hade varit på 50 år. Man började ta strid. Man började slåsspolitiskt. Man började slåss lagenligt och man vann. Osteopatin har haft en tillväxt utan dess like sedan sammanslagningen i Kalifornien och det kaos som det då skapade. 

Nio nya skolor har öppnat de senaste tio åren (1970 - 1980), vilket innebär att det finns 14 Osteopatiska högskolor här i USA och två till är på gång. Florida har gett sitt tillstånd och där öppnades nyligen en ny skola. Antalet inskrivna elever överskrider nu 4000 inom en yrkeskår som bara har haft 15000 aktiva medlemmar totalt under alla år. Medlemsantalet har hållit sig konstant, där naturlig avgång och antalet döda hållit jämna steg med de utexaminerade.

1974 fastslog högsta domstolen i Kalifornien att sammanslagningen mellan D.O. och M.D. inte var konstitutionell. Efter 12 år välkomnar nu Kalifornien D.O.´s att komma och arbeta där. Man har fått sin egen separata licentierade styrelse i Kalifornien och för två år sedan öppnades ”The College of the Pacific” så nu finns det åter igen en osteopatisk skola i Kalifornien.